Ja, mot denna bakgrund av utopier och dystopier är det kanske inte så märkligt att Magnus Petersson valde att bygga en stad och att denna stad inte var något annat än en illusion i ett tomt, mörkt skyltfönster, vars svarta draperier drogs bort i skymningen för att ge bilden av ett upplyst torg i en modern stad av form och ljus som vore det fråga om just den realiserade utopi som utbildningscentret och framtidsprojektet drömmer om så långt borta från älgen som möjligt. För den förbipasserande måste installationen ha framstått som en inverterad version av NK:s julskyltning i Stockholm, en urban overklighet, ett fantastiskt potemkinbygge konstruerat med hjälp av pappskivor och upphittade föremål, bla. några broschyrhållare i plexiglas som fick
tjäna som enorma glasfasader medan ett sönderklippt nysilverfat fick bli krönande ornament kring jugendfönstren i bottenvåningen på en av byggnaderna kring det ödsliga torget. Eller framstod installationen som den arkitektmodell för ett nytt centrum i Högsby som aldrig kommer att byggas? Att Magnus Petersson dessutom hade omgett torget med stora ljusflödande moderna gallerior insprängda mellan de övriga byggnaderna prydda med tomma vita neonskyltar kan knappast uppfattas som något annat än en stillsam, ironisk kommentar till de stora lågprisvaruhus som kommunen under de senaste åren har lockat till sig längs riksvägarna i utkanten av Högsby. Själv säger Magnus Petersson att hans installation gestaltade det ögonblick där det vardagliga och välbekanta glider undan mot ett skymningsland i gränstrakterna mellan drömmen och
dystopin.

Tom Sandqvist


Mellan dröm och dystopi

Det är knappast någon slump att Magnus Petersson hittade platsen för sin installation i en nedlagd, tom butik vid Storgatan mitt i Högsby ett stenkast från biblioteket, turistbyrån, apoteket och systembolaget. Även om kommunen själv marknadsför sig som ”en bit livslevande ursprungssverige” med ”många sevärdheter, ett naturskönt landskap och flera kulturhistoriska miljöer” vars centralort kan erbjuda den tillfälliga besökaren allt från post och banker till all övrig service som man kan tänka sig, presenteras Högsby annorstädes på nätet som ett samhälle hårt drabbat av stor utflyttning, stor älde befolkning, stor
arbetslöshet och svag näringsutveckling. Det sägs också att Högsby helt enkelt håller på att dö sotdöden: överallt syns skylten ”Till salu” samtidigt som igenbommade affärer dystert vittnar om att kommunen kämpar med de klassiska glesbygdsproblemen. Det förefaller som om bara varuhuset Karlssons och ett nytt utbildningscentrum söker gjuta mod i
den krympande befolkningen tillsammans med ett nyligen sjösatt kommunalt framtidsprojekt som arbetar på att skapa en särskild ”Högsbyprofil”, något som retoriskt beskrivs som en plattform för ”de åtgärder som krävs för att sätta kommunen på kartan, såväl nationellt
som internationellt.”

Mot bakgrunden av den uppenbart dystra verkligheten och de till synes hopplösa framtidsvisionerna är det kanske inte heller så konstigt att utställningsprojektet i vilket Peterssons sublimt vibrerande stadsbild ingick fick heta just Mellan Realitet och Sagoland och att den lilla utställningsbroschyren hänvisade till ett ständigt pågående samspel mellan verkligheten och fiktionen samtidigt som samma broschyr gjorde gällande att det är just realiteterna som ger näring åt allehanda drömmar och nya tankar samt att just småländska Högsby är den högst verkliga plats där skogen - och inte minst älgen - ger många turister en möjlighet att i verkligheten förverkliga sina idealiserade drömmar om naturen.